Jag känner för att klaga, men vill samtidigt inte göra det!
Det jag vill klaga på är att jag har huvudvärk, ont i knä och benhinna, är obotligt trött och inte alls är i balans rent humörmässigt, samt att jobbet är en enda pina just nu, vi springer häckarna av oss och hinner iaf inte!

Humöret är nog värst! Känns som jag går runt o är sur mest hela tiden! Att jag inte ens nästan orkar bry mig om att le mot folk, framförallt inte att va trevlig... Så, fräser jag av er på något sätt just nu så ta inte åt er! Jag menar verkligen inget illa, men kan inte riktigt behärska mitt humör just nu! Men, det vänder!

Jag har dom senaste två dagarna börjat fundera lite på varför man gör det man gör just nu, och varför man inte gör det senare, och om man isf hade gjort dom här sakerna då...?!
Varför har jag valt att jobba inom sjukvården, varför har jag valt att utbilda mig till sjuksköterska?!
Hur mycket positivt lyfts egentligen fram med det yrke jag har valt?! Varför väljer man att slita häcken av sig för en lön som definitivt inte motsvarar det arbete man gör?! För sjutton gubbar, vi räddar liv, vi gör att människor blir friska... Vad får vi för det?!

Vissa situationer funderar man ännu mer på just det här, varför?! Som idag, gick hem från jobbet med ont i ryggen, enbart för att man ska tillgodose patienternas önskemål, om det så gör att man själv mår dåligt spelar inte så stor roll, för man ska alltid va så jäkla snäll, annars blir man betraktad som elak...

Andra situationer förstår man varför! Idag fick jag höra "Nu kommer min lilla tjej" av en liten tant, när hennes dotter satt bredvid! Det är sånna små kommentarer som gör att man kan fortsätta slita med patienter som kräver supermycket av en... Dom patienter som blir glada bara man kommer in och frågar hur dom mår! Sen är det även dom patienter man kan gå in en extra gång till, bara för att man vet att dom uppskattar det!

Det finns inget bättre än tacksamma patienter! Dom patienter som är nöjda med vården är verkligen guld värda!

Men hur mycket av det syns utåt?! Äldreboenden missköter sina boenden, sjukhuset tar inte emot patienter...
Det är verkligen svårt att förstå vården ordentligt innan man själv arbetar med den! Men visst kan man va missnöjd, det har man rätt att vara!

Men efter den här sommaren kommer jag med stor sannorlikhet ha större förståelse om man inte blir inlagd på sjukhuset! Vi sliter mer eller mindre häcken av oss varje dag, har överbeläggningar nästan hela tiden! När en patient går hem kommer oftast en ny inom en timme... Har dessutom alla andra avdelningar fullt är det vi som verkligen får ta överbeläggningarna!

Nej, nog pratat om det! Nu ska jag iväg o ta ett kvällsdopp!